Livets pussel ...

Det är lustigt hur livet kan leda in en på udda vägar -
vägar man aldrig trott att man själv skulle hamna på....

För första gången på länge,
stannade jag idag upp stund
för att betrakta världen
- den stora lilla världen
där jag bor...



Jag körde på en väg som jag kört på så gott som dagligen i 6 års tid
när jag fick en impuls att stanna. Jag ställde bilen och klev ur för att se mig omkring, och slogs av det jag mötte - det var VACKERT - en otrolig syn!

Allting omkring mig var klätt i en grå-vit-skimrande dräkt.
Dimman låg precis över trädtopparna och mötte diset från marken
med en magisk effekt...
Tänk, att jag inte sett det förrän nu...

I den stunden kände jag, hur jag - likt naturen omkring mig - vilar i vissheten om att snart, kanske imorgon, kanske nästa vecka eller månad, har ödet något nytt med sig till mig. Snart - får jag vara med, när ödet presenterar svaret på mina frågor om varför? varför? o varför? detta hänt mig, varför just jag skulle drabbas, varför allting tar sån tiiiiid....

Likt björken som, trots att den stelnat till i kylan och färgats vit och nästan ter sig luddig av frosten, vilar i vissheten om att snart ---- snart kommer solen att tina upp alla små grenar och skapa liv o rörelse i stammen igen ....vilar även jag i vissheten om "våren..." Jag finner tröst i min tilltro - jag litar på ödet.

Med lite tålamod får även jag svaren på varför just jag hamnat just här -
en pusselbit faller på plats...