Accipere vita...

EN TISDAGMORGON klockan kvart i sju,
på en promenad med vovven,
slår det mig lika klart
som den kalla vinden mot ansiktet,
att distans,
är något alla borde unna sig emellanåt...

Med 300 km mellan mig o hemmet, känns allting mycket klarare - strutsfarmarna krymper ner till de fjädrar de ursprungligen var - o stora frågetecken sträcker på sig o blir mindre omständiga; de står med rak rygg o deklarerar sina åsikter...

MEN FRAMFÖRALLT ser jag, att det faktiskt pågår ett liv där ute - utanför den stora lilla värld jag lever i...

Vinden tar i, i en ny pust,som om den vill påminna om att något måste ske -
är det må tro livet självt som pockar på...?
som försöker sticka hål på bubblan, så vakumet kan ersättas av ny, frisk luft.
Den, som känns lättare, att andas...

När jag höjer blicken, ser jag att jag kommit till ett vägskäl, där jag måste göra ett val - höger eller vänster...? Bakåt är inget alternativ...
Kanske är detta en så kallad milstolpe i mitt liv, stunden, då allting ställdes på sin spets... ? Eller kanske inte... Framtiden får utvisa... Om jag nu väljer framtiden, vill säga.

EN TISDAGMORGON i februari, kvart i sju, slår det mig, att livet väntar ...
Jag borde skynda på stegen, om jag ska hinna ifatt det...

.... accipere vita - tacka ja till livet....